Det är en sak jag har funderat på, hur fel jag har om människor. Jag har kommit fram till att mina uppfattningar inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Tydligen så förväntar jag mig mer från folk än vad som egentligen är rimligt eller moraliskt rätt. För efter ett möte, kanske rent ut av en hälsning med en person jag aldrig träffat förr, så får jag ofta tanken att vi har blivit bästa vänner för livet. I teorin låter det trevligt men i praktiken så funkar det inte riktigt. Det finns väl ingen människa i världen som alla älskar? Nej eftersom vi alla är olika så går ju inte det. Personkemin måste stämma och ibland kan man tycka att den gör det. Men hur kan man veta att den andre personen också känner så? Ofta har jag fel i det spåret och blir lämnad med besvikelsen i halsen då jag trodde något annat. Ingen förlust kan man tycka då man aldrig riktigt var vänner, men jag blir ledsen i allafall. Jag vill så gärna utveckla nya relationer med människor att jag glömmer bort att det inte alltid besvaras. Jag ser bara det ljusa i människor helt enkelt och har tydligen svårt att tro något annat.

Nu har även de som varit mina vänner börjat klippa bandet tvärt då de låtit mig tro att allt var frid och fröjd. Jag skulle vara tacksam och få veta varför åtminstonde. Jag är inte den perfekta vännen i alla lägen men jag försöker i allafall, och när jag inte gör det är det något fel. Jag finns alltid tillgänglig men jag antar att jag får sluta tro detsamma om andra. Inget jag vill frivillligt, för tänk om jag skulle ha fel ännu en gång omvänt sätt och sumpa allt totalt? Det vore en ännu större förlust enligt mig. Då skulle jag bara åma mig över hur det kunde ha varit. Nu vet jag i allafall vilka som inte var rätt och dem verkar jag aldrig få se igen. Det kanske är lika bra för jag orkar inte med fler besvikelser. Så jag låter detta rinna ut i sanden...
Jag säger som Darin: You're a lovekiller.

Nu ska jag fokusera på de som betyder allra mest för mig, de som är värda uppmärksamheten. Fast nu säger jag emot mig själv. Alla är under min uppmärksamhet. Det finns nog inte en människa som har undgått mig och mitt iaktagande och de som är extra intressanta har fått känna sig uppmärksammade. Sån är jag MEN de som kvarstår som intressanta och bra människor för mig får ta åt sig lite extra. Jag tänker inte säga att jag väntar på att bli sårad för det vet ni nu att jag inte tror sånt om människosläktet. Så jag tänker vara glad så länge jag har er. Jag är inte rädd för sanningen, jag ser den bara annorlunda.

Vad är ett knivhugg i ryggen när man kan förblöda av lycka?