Livet leker och jag vill inte vara med. Den lilla luft som jag hade kvar har försvunnit och nu ligger jag här medvetslös. Jag skulle behöva HLR men det skulle inte hjälpa ens om Du gjorde det, vad tjänar det till. Jag kommer ändå aldrig få se dig igen. Inte en endaste dag i veckan som jag brukade. Du försvinner ur mitt liv på samma sätt som du kom in; oväntat. Det kändes så bra för ett tag sedan, men nu kommer dagarna bli medelmåttiga, normala, medioker. Every single day. Så nu står man och vinglar på en plattform stor som en sticka och bara hoppas på att den inte ska gå av. Egentligen borde jag ha ramlat för länge sen men av någon konstig anledning så står jag fortfarande kvar. Men jag får väl stå kvar här och vänta på ett mirakel, vad mer kan jag göra...

Jag har tänkt igenom detta med dagarna och kommit fram till att det inte finns några "bra" dagar, bara vanliga dagar och dagar med dåliga händelser som inträffar, som tynger ned en vanlig dag och gör så att en vanlig dag känns som en bra dag för att det inte hänt något dåligt. Missförstå mig rätt. Det är logiskt.