Jag har börjat få en känsla, en känsla jag inte är van vid. Jag känner mig lite eftertraktad. Visst är det roligt men jag verkar bara sätta mig själv i massa problemkretsar. Ska jag skratta eller gråta? Efter all den tid som vi känt varandra så kommer det tillslut fram. Jag har alltså inte haft helt fel de senaste tre åren. Känner mig som den sista svenska jordgubben kvar i affären och rushen har precis börjat ungefär. Och jag känner inte på samma sätt som du, (tror jag iaf) även om det verkar så. Jag ger lite konstiga vibbar emellanåt. Det är tur att man har sunt förnuft när det väl gäller för annars skulle jag ha MEGAproblem just nu. Jag tackar mig själv för det. Gosh vilken djungel! Det märks att vi är nära besläktad med djuren...