Jag fortsätter i besvikelsens tecken...

Igår började det. Åkte in till staden med Malin för att handla kläder, gick in på Åhléns och köpte väskan jag länge gått och drömt om, går ut ur butiken och larmet går. Jag blir förvånad men går vidare in till HM. Fast det inte pep där så tog jag en extra titt i påsen och märker att larmet fortfarande är kvar! Vaddå kärvt att gå tillbaka in till kassan och förklara att tjejen inte tagit bort larmet utan att det ska låta misstänksamt? Kände mig lite utsatt där. Dagen fortsatte i sin vanliga takt och jag sprang runt i varannan affär i hopp om att hitta en kavaj som passade. Det gick inte så bra, de var antingen för korta, för raka, för konstiga eller rent ut av fula. Så jag får gå ett varv till en annan dag. Man hittar ju aldrig det man letar efter så jag gav upp och fann ett par snygga byxor istället, som jag iofs behövde. Nu har jag en halv arbetskostym klar.

Shoppingturer tar på krafterna och när min kropp sa ifrån så åkte jag hem för att vila upp mig lite innan simträningen. Mamma gick för att handla i butiken närmast och kommer sedan hem 50 min senare för att hon pratat i telefonen! Stressigt som fan blev det när jag hade börjat få panik över matfrågan när det blivit snorbrottom för mig att åka! Jag fick inte njuta av den måltiden, sen var det vara o dra! Missar pendeltåget precis, Julia är sen, skriver upp mitt påhittade pass och hoppar i vattnet 15 min sent. Resten av passet gick inte heller bra, låg mest och sprattlade i svallvågorna från de andra. Men fick höra några tröstande kommentarer att mitt pass var bra i allafall.

Det jobbigaste var att mina tankar var på ett helt annat plan. Gick därifrån i ångest över den hunk jag nu blir så avundsjuk på, som jag vill ska göra något men vet att det inte kommer hända för att jag sa stopp. Jag ångrar det inte men allt är så kvavt att jag vill drunkna! Titta inte på mig sådär för jag blir mer och mer förtvivlad över din tillgänglighet. Jag har slutat lura mig själv och insett att jag visst ville gå över gränsen där moralen tar slut, men mitt förnuft sa ifrån. Tanken på att det var du skrämde mig kanske, just för konsekvenserna. Eller är det något annat som spökar? Känslorna finns, känslorna finns inte.

Hoffmaestro & Chraa-konserten blev inte heller så lyckad. Åkte in innan sju som jag tyckte var lagom tid tills konserten började vid 20.00. Hade inga tankar på just då att bandet faktiskt var riktigt stora efter året som gått, men jag hade ändå siktat på att stå längst bak. Att ta sig till grönan tog 40 min och sedan hitta sin vän i vimlet av folk var så gott som omöjligt. Ingen som kan säga EXAKT vart man står och ingen tecking så jag bestämde mig för att gå in själv men då såklart stängs dörrarna. Det är fullt. No use av att stanna kvar på stället, jag ville bara hem.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Med denna linje avslutar jag nu det dåliga inflytandet jag haft!

Imorgon kommer Alex och livar upp stämningen. Då ska vi klä ut oss...!